Olika spelstilar

Under ditt första studiebesök på ett kasino lönar det sig bättre att studera hur andra spelar än att själv delta. Många gånger är du tvungen att stå och titta på en stund när andra spelar, eftersom bordet är fullsatt och du köar för att få en plats. Tänk inte att det är bortkastad tid utan utnyttja väntetiden till att studera spelarna och händelserna vid bordet. För att vinna i poker måste man känna sina motståndare och helst även kunna välja dem.

För en nybörjare kan det vara svårt att uppskatta hur bra motståndarna är, men man kan börja med att dela in dem i vissa grundkategorier. I poker kategoriseras spelare vanligtvis utifrån spelstilen, som antingen är lös (eng. loose) eller tight (eng. tight). Spelarna kan också vara aggressiva (eng. aggressive) eller passiva (eng. passive). Den första kategorin beskriver hur många händer spelaren spelar, den andra hur ofta han höjer.

Lös–tight. En lös spelare är en bekymmerslös figur, som spelar sina händer långt eller ända till slutet. Vilka kort som helst duger för en lös spelare. En tight spelare är å andra sidan extremt selektiv och fortsätter spelet enbart om han har goda eller mycket goda startkort. En tight spelare spelar ungefär 20 procent av sina starthänder och lägger sig alltså fyra gånger av fem från start.

Passiv–aggressiv. En passiv spelare betar och höjer ogärna, men synar ofta andras betar och höjningar. En aggressiv spelare satsar och höjer ofta. Då man betar mot honom brukar han antingen folda eller höja – han nöjer sig sällan med att syna.

Utifrån detta kan man rita upp ett fyrfält över de olika spelstilarna:

• lös och aggressiv
• lös och passiv
• tight och aggressiv
• tight och passiv

Indelningen är grov och de flesta spelare kan inte med bestämdhet placeras in i någon av rutorna i fyrfältet men extremfallen är lätta att känna igen:

En lös och aggressiv spelare betar och höjer med vilka kort som helst och förefaller närmast vårdslös. Den engelska benämningen för den sortens spelare är mindre smickrande: maniac (galning, dåre).

En tight och aggressiv spelare har tålamod att vänta på bra lägen och slår sedan till med höjningar. Sådana stone killers brukar klara sig rätt bra.

En lös och passiv spelare brukar i pokerns ursprungsland USA kallas för en calling station, på svenska kunde man säga att spelaren är syngalen. En sådan spelare spelar nästan vilken hand som helst ända till de sista satsningsomgångarna, men i stället för att beta och höja nöjer han sig oftast med att syna andras insatser. En syngalen spelare är med andra ord en idealisk motståndare.

En passiv men tight spelare har å sin sida gjort sig förtjänt av smeknamnet rock (klippa). Han spelar bara ”säkra” händer, och även dem spelar han mycket försiktigt. Han undviker att höja och vinner inte mycket. Å andra sidan förlorar han sällan.

Studera spelarna när du går på ett kasino! Många gånger behöver du inte ens studera deras spelstil, det räcker med att studera spelarna själva. En lös spelare spelar avslappnat. Han sitter ledigt, hans klädsel är ledig och hans spelmarker ligger huller om buller framför honom på bordet. Vid bord med lösa spelare är stämningen ofta hög, man skrattar ofta och har det trevligt. På motsvarande sätt sitter en tight spelare stadigt på sin stol, rak i ryggen och med spelmarkerna prydligt staplade efter valör.

Passiva och aggressiva spelare ger också vissa signaler men inte lika tydliga som de förra. Aggressiva spelare ser ofta uppmärksamma ut, de kan verka överaktiva och är ivriga att skapa stress genom att ständigt babbla på. Passiva spelare verkar flegmatiska och uttryckslösa. De sitter i sina egna tankar eller ser ut att vara helt borta.

Man ska självklart inte att dra alltför långtgående slutsatser utifrån spelarnas utseende och personlighet. Deras spelstil kommer bättre fram när man studerar hur de spelar sina kort.

I pokerlitteraturen kategoriseras spelarna ibland också som hårda–mjuka och förutsägbara–oberäkneliga. En hård spelare klarar att analysera spelsituationer utifrån sannolikheter, medan en mjuk spelare alltid fruktar det värsta. Om det på floppen finns tre kort av samma färg är den mjuka spelaren så rädd att möta en färg hos motståndaren att han inte höjer med sin stege. En hård spelare försöker räkna ut om motståndaren har färg eller inte. Anser han att motståndaren har färg kan han syna eller folda, beroende på hur stor potten är. Kommer han till den slutsatsen att det inte finns någon färg så litar han på sitt omdöme och höjer.

En förutsägbar spelare betar alltid med bra kort och ger upp de som verkar hopplösa. Om han i t.ex. Hold’em har kort som kan bli avsevärt bättre på turn och river så checkar eller synar han. Den oberäkneliga spelaren däremot betar med svaga händer, checkar och synar (eng. check-call) på floppen för att sedan höja på turn. Han bluffar gärna och höjer ofta. Det är vanligt att nybörjare gör irrationella spel för att verka hemlighetsfulla. Amerikanska pokerspelare kallar detta för Fancy Play Syndrome, FPS. Ingen blir rik med den taktiken, som enkelt genomskådas av de erfarna spelarna. En väldigt oförutsägbar och aggressiv spelare kallas ibland för Poker Bully (ångvält).

För nybörjare är det bäst att försöka spela ett enkelt och okomplicerat spel: att höja då det verkligen finns orsak till det och folda då utgångsläget är för dåligt. Att vara aggressiv är en bra egenskap hos pokerspelare, men alla aggressiva spelare är förvisso inte bra spelare. Aggressivitet passar i många spelsituationer men inte i alla. En del av de aggressiva spelarna klarar inte av att spela på något annat sätt och kan alltså inte anpassa sig till skiftande omständigheter.