Tricksande och "Fancy Play Syndrome"

I den här boken förespråkar vi en tight och aggressiv spelstil. Vi uppmanar dig att bara spela de starkaste startkorten och att spela enkelt – att beta och höja då du har bra kort. Det innebär bl.a. att om du anser att du leder före floppen så gör du det ofta också efter den och då bör du vara aggressiv. Pokerlegenden Doyle Brunson har konstaterat att han betar på nio floppar av tio om det är han som har höjt under den första satsningsrundan. Problemet med en tight och rak spelstil är att goda spelare har lätt för att läsa dig. Som nybörjare behöver du inte oroa dig för det. Du klarar dig ändå inte mot ett proffs. Den spelstil vi rekommenderar för nybörjare fungerar annars utmärkt mot de flesta spelare – något som många nybörjare verkar ha svårt att tro på. Alltför många spelare spelar starthänderna rätt, men sedan börjar de tricksa på floppen för att ge en mera mystisk bild av sig själva. Visst är det önskvärt att byta spelstil och hitta på små överraskningar för sina motspelare, men nybörjare kan ha svårt att hejda sig. Deras spel kan bli så kaotiskt, att man inte ser ett spår av enkelt spel längre. Faktum är att ett överdrivet tricksande gör det ännu lättare för en bra spelare att läsa ditt spel. Dåliga spelare förstår å andra sidan inte dina tricks, så dina konster renderar dig ingen respekt i deras ögon heller.

Mike Caro, guru inom pokerpsykologin, kallar sådant spel för FPS, Fancy Play Syndrome. Symptomen på FPS är överdrivet slowspelande, att man checkhöjer för ofta och ständigt halvbluffar. Om floppen träffar lönar det sig sällan att slowspela, alltså att spela en bra hand som om den vore svag. En slowspelare checkar och synar i stället för att beta och höja. Slowspel är användbart bara om din hand är så gott som oslagbar: färgstege, fyrtal eller en bra kåk. Med svagare händer ska du inte ens överväga att slowspela. Att checkhöja betyder att man checkar med avsikt att höja då någon annan har betat. Om du inte är säker på att någon kommer att beta från en senare position ger du i så fall gratiskort åt motspelarna och vinner färre potter. Även om du är säker på att det kommer en insats lönar det sig att beta själv. Det ger en möjlighet att kontrahöja om någon höjer.

Att halvbluffa betyder att beta eller höja, då du antagligen inte har den bästa handen men när den har chans att utvecklas till den bästa. Du kan vinna på två sätt. Antingen lyckas din bluff eller så blir din hand faktiskt avsevärt starkare. I båda fallen måste du vara medveten om risken att misslyckas. Att försöka få ett gratiskort i nästa satsningsrunda påminner om en halvbluff. Din hand är inte heller nu den bästa men den har ändå så mycket potential att du vill ha ett gratiskort. Meningen är att få de andra att checka under nästa satsningsrunda. Om du sitter i sista position betar du för att låtsas vara starkare än du egentligen är för att motståndarna ska bli skrämda och checka på turn. På floppen är insatsen hälften av vad den är på turn, så idén men den extra insatsen är att spara pengar och ta sig till river billigare.

Ovanstående taktik kan vara nyttig för en erfaren spelare, och vi ska behandla den mera ingående längre fram i denna bok. Nybörjare behöver däremot inte lära sig denna taktik – risken att du drabbas av FPS-syndromet är för stor. FPS innebär att du förlorar insatser, delar ut gratiskort, spelar dina händer så konstigt att potterna minimeras eller att du riskerar att förlora dem helt och hållet. De få gånger tricksandet lyckas kan en nybörjare känna sig som ett riktigt pokeress, men om tricksandet fortsätter går nog
euforin snabbt över.

Ett annat typiskt nybörjarfel är spelstilen tight-svag. Aggressiva spelare är skickliga på att skrämma nybörjare till att börja tvivla på sina händer, trots att deras kort kanske säger något annat. Bra spelare betar alltså också av andra skäl än att de har starka kort. När du har spelat dina startkort tight bör du akta dig för två saker på floppen. Det ena är FPS, det andra feghet om du möter aggressivitet. Många av de spelare som betar och höjer har absolut ingenting. De försöker skrämmas eller göra intryck på de andra spelarna och förstår inte att det är meningslöst. Goda spelare ser dem som tricksare, och dåliga spelare märker inte deras tricks. Det lönar sig att spela enkelt – trots att det inte alltid överensstämmer med folks föreställningar om poker.