Ren bluff

”Att vinna i poker handlar bara om två saker: 1) att få en vinnande hand att tjäna pengar och 2) att få en förlorande hand att bli en vinnande hand.” Den första delen av pokerräven Puggy Pearsons visdom behandlade vi redan i förra kapitlet och vi ska snart återkomma till den. Nu fördjupar vi oss i den andra delen av hans råd.

Som vi redan sagt spelar en bluffare en svag hand, som om den vore stark. Om handen inte har en chans att vinna, är det fråga om en ren bluff. Den som gör en ren bluff hoppas att ingen ska syna honom. En halvbluff innebär att spelaren agerar som om han hade en stark hand, medan det i själva verket är en svag hand, som kan utvecklas till en stark om den får hjälp av de kommande korten.

När ska du bluffa och hur ofta? Det är svårt att ge ett entydigt svar på den frågan. En del hävdar att man ska bluffa så ofta att motståndaren synar åtminstone varannan gång. Vi tycker att det är ett dåligt råd – lite som att satsa 50:50 på rött och svart på rouletten. Ett korrekt svar är att du inte ska bluffa regelbundet. Om du följer ett visst mönster eller en viss regel märker motspelarna det och genomskådar dig. Du borde bluffa så ofta att motståndarna inte vet om de ska folda eller syna. Det här är ett konkret råd, men i praktiken ger det inte så mycket hjälp.

Den rena bluffen förekommer i allmänhet bara i slutet av spelet. När alla kort är utdelade har du antingen en konkurrenskraftig hand eller så har du det inte. Har du en usel hand, ska du fråga dig själv: ”Ska jag bluffa eller folda? Jag kan inte vinna genom att checka eller syna.” Här kan du få hjälp av samma resonemang, som när du räknar på pottoddsen. Väntevärdesmodellen säger att en bluff kan komma i fråga bara om motståndaren foldar så ofta, att din insats har ett positivt väntevärde. Om potten är 100 kronor kan du försöka en bluffbet på 20 kronor (pottoddsen är 5:1), om du tror att motståndaren foldar oftare än en gång av sex. Om det finns 140 kronor i potten (pottoddsen är 7:1) måste motståndaren folda oftare än en gång av åtta o.s.v.

I praktiken är det mera komplicerat. Du kan bara göra en ungefärlig uppskattning av motståndarens benägenhet att syna bluffen. För att kunna göra exaktare bedömningar krävs att du har erfarenhet och känner spelarna. Dessutom ger pottoddsen inget svar på frågan, hur ofta du ska bluffa. Enligt spelteorin är bluff-frekvensen optimal då det ekonomiska resultatet är plus-minus noll, alltså då du vinner lika mycket som du förlorar. I teorin borde du bluffa så ofta, att sannolikheten för en bluff på lång sikt är densamma som motståndarens pottodds i medeltal. Då spelar det ingen roll för motståndaren, om han foldar eller synar din bluff. I praktiken har det ändå visat sig, att man får det bästa ekonomiska resultatet genom att bluffa lite mindre än spelteorin rekommenderar utom mot mycket tighta spelare.

När du ska uppskatta sannolikheten för att din bluff ska lyckas spelar förmågan att kunna läsa händer en stor roll. Orsaken är uppenbar – ju sämre hand din motståndare har, desto större är sannolikheten för att bluffen ska lyckas. Du måste också känna dina motståndare. Det är lättare att bluffa en försiktig spelare än en som spelar löst, och det är lättare att bluffa en bra spelare än en dålig. Det senare kan låta konstigt men det är helt logiskt, om du tänker efter. En svag spelare godtar alla skäl att syna, också det att motståndaren kanske bluffar. En bra spelare är mera medveten om sina egna chanser, eftersom han kan räkna ut oddsen. Han har sannolikt en större förmåga att utifrån detta folda bra händer än vad en dålig spelare har.

Din position inverkar på bluffens framgång. Den som talar först har lättare att lyckas med en bluff än den som står i tur efter att någon har checkat. Av det skälet kallas en tidig position för en ”irländsk position”. Irländska spelare anses nämligen vara ivriga bluffare. En spelare som checkar tänker ofta helt automatiskt att motståndaren bara försöker utnyttja att han just visade svaghet och därför bluffar.

I slutet av en giv kan det hända att båda spelarna har dragit till en stege eller färg och misslyckats. Om den spelare som är först i tur tror, att hans högsta kort är lägre än motståndarens, lönar det sig för honom att bluffbeta. Om han däremot har ett lågt par på hand på river efter att ha misslyckats med att fylla ett drag, är det bästa alternativet inte nödvändigtvis att beta. Motståndaren synar antagligen med en bra hand, men foldar en dålig. Checkar han istället kan motståndaren förivra sig och beta, inte bara med en måttlig, utan också med en sämre hand. Råkar hans hand vara dålig, har den motståndare som lät bli att beta förtjänat en extra insats.

Hur väl bluffen lyckas beror också mycket på hur många spelare som ännu är med på river och hur stor potten är. Chansen att lyckas sjunker för varje spelare som är med. Om det finns två eller flera motståndare, ska du i regel inte försöka dig på att bluffa. Detta råd gäller framförallt i limitspel, eftersom någon ofta har en bra hand och det inte kostar mycket att syna. För no-limit och pot-limit spel kan det vara lite annorlunda, eftersom flera återstående spelare ibland kan skrämma varandra och även få andra att tycka, att en bluff är mindre sannolik. Sådana bluffar kan vara extra effektiva, om man väljer ett tillfälle då man är säker på att den som kan syna sist har en svag hand. I fråga om potten gäller följande regel: Ju större potten är, desto större är sannolikheten att motståndaren kommer att syna. Han får så höga pottodds för en syn, att det lönar sig att göra en liten extrainvestering för att ha chansen att vinna en jättepott.

Undvik rena bluffar om det fortfarande återstår ett eller flera kort! I början av spelet kan du göra några rena bluffar bara för att rubba motståndarnas sinnesfrid, men i regel bör tidiga bluffar helst vara halvbluffar. Här kan man inte heller jämföra sannolikheten för att bluffen lyckas med pottoddsen, som vi gjorde tidigare. Det fungerar nämligen bara om man är beredd att slänga korten om bluffen misslyckas, d.v.s. att folda om du blir synad. Tänker du inte folda, måste du ta med de kommande insatserna i beräkningen, på samma sätt som när du räknar ut verkliga och implicita odds.

Som spelare måste du ha lång erfarenhet för att veta när det är dags att ge upp en bluff och när du ska fortsätta med den. Synar motståndaren, har han sannolikt en legitim hand. Om hans hand verkar bli starkare av följande kort, samtidigt som din egen hand inte har fått någon hjälp, är det bäst att ge upp – och vara glad över att ditt spel i och med blufförsöket har blivit lite mera svårläst. Blir du ertappad med att bluffa måste du acceptera ditt öde. Det är på sätt och vis som med reklam. Om en tid ger bluffarna en återbäring som är större än vad du förlorar här och nu. Att bluffa enbart i reklamsyfte tror vi dock inte på. Då och då uppstår faktiskt lönsamma blufflägen. Ibland åker du fast i de situationerna och det kommer dina motspelare inte att glömma i första taget. Åker du fast framstår du å andra sidan inte som en lika tight spelare som innan. I framtiden – kanske redan under samma kväll – kan din lösare image ge större återbäring på dina insatser. Även medelmåttiga spelare har nämligen ett hum om hur löst, tight, aggressivt eller passivt deras motståndare spelar.

Bland spelare, som känner varandra, växer bluffens roll. Spelar du regelbundet med samma människor, måste du bluffa dem ibland för att göra det svårare för dem att läsa dina händer som en öppen bok. I låglimitspel på webben är motståndarna många, de byts ut ofta, har bristfälliga pokerkunskaper och potterna är små. I sådana spel fungerar det tvärtom – att bluffa är mycket svårt och kan inte rekommenderas.